Jag har i vanlig ordning inte orkat/hunnit med/prioriterat att skriva vardagsdravel för att mina  två läsare ska kunna hålla sig underrättade om att jag  stått i Ica-kön okristligt länge med en skrikande bebis, eller vilken sorts kakor jag bakat. Jag har förresten inte bakat några kakor heller på länge. Har inte hunnit.

Eller jo, förresten. Två sorters cupcakes har jag allt hunnit med. Den första blev för söt för R, så den får jag äta upp själv (har fortfarande en hel låda kvar i frysen). Den andra sorten blev för söt till och med för mig. Den försöker jag tvångsmata mina vänner och kollegor med. Nästa gång ska jag baka cupcakes på jord, bark och tallbarr. Eller något annat som absolut inte är sött.

Har slutat jobba nu.

Jag vet, helt sjukt. Den meningen rimmar väldigt illa med arbetsnarkomanen Victoria som med stor säkerhet skulle krävas att begravas (efter att ha dött av stressrelaterad hjärtinfarkt) med jobbdator och smartphone i famnen. Men nu har jag alltså tagit ut våra sista föräldradagar för att vara hemma  fram till semestern, och därefter ha underbar lärar-semester ända till 13 augusti.

Så sammanlagt är jag ledig (med modifikation) från 16 april till 13 augusti. Ja, ni märker ju själv. Jag får hjärtklappning av bara tanken.

Givetvis kommer jag inte att kunna låta bli att jobba lite ändå, och jag har ju ett stort ansvar som regissör för Frufällan, vilket naturligtvis kommer att uppta mycket av min lediga tid. Och sedan har jag en vild 14-månaders som inte ger mig en lugn stund annat än de 2 timmar han sover mitt på dagen.

Men trots min ledighets-fobi har jag gått in i ett riktigt gött ledighets-mood och klär inte på mig förrän Nyhetsmorgon är slut, och sitter och slappar med morgonkaffet en lång stund vid köksbordet medan C kastar smörgåsrån omkring sig. Det är inte alls bra för min karaktär. Jag skyller på vädret – varma, soliga morgnar har jag inga problem att kränga på mig svett-kläderna och ta en hurtig morgonprommis med vagnen, eller stå och huttra i lekparken medan C springer av sig lite morgon-energi. Men när man vaknar upp till ösregn och några knappa plusgrader kan man inte annat än att kura under filten och låta Anders Kraft göra pajiga påor i morgonsoffan.

Idag har jag dock brutit husarresten och besökt badhuset (tillsammans med samtliga av kommunens påsklediga barn och ungdomar) och låtit C härja i bebispoolen. Dock är han mer intresserad av att sitta och hänga vid kanten och kolla in brudarna. Slacker. Så då har man flashat sin vinterbleka uppenbarelse helt i ”onödan”….

Nu unnar jag mig ett glas vin efter den enorma badhusansträngningen och laddar för ett avsnitt av Game of thrones.

Tokpellarna i Gävleborg (ja, jag veeeet. Jag kommer därifrån) har bestämt att inte ge barnafödande kvinnor lustgas under förlossningen. Detta för att det genereras ”303 ton koldioxid [...]  från lustgasen per år”

Detta motsvarar alltså 0,5 promille (!) av de totala koldioxidutsläppen, men effekten av att plocka bort lustgasen från förlösande kvinnor blir fruktansvärd – för kvinnorna!

Ja, jag vet. Alla kvinnor använder inte lustgas. Det finns de som föder naturligt och utan smärtlindring som riktiga urmödrar, så som Gud hade tänkt det och yada yada. Men lustgas är förjävla effektivt, så är det bara!

Jag har ju fött barn själv. Visserligen är det 14 månader sedan nu, men jag har det ändå ganska färskt i minnet. Åtminstone den smärta jag kände fram tills den berömda lustgasen kom in i bilden. Då vadderades jag in i en lycklig bomullsvärld och minns faktiskt ingen smärta. Alls. Lustgasen kom att bli min bästis (näst efter R som tålmodigt sade åt mig när och hur jag skulle använda den, vid varje värk) och eftersom att min förlossning gick så rackarns snabbt hann jag inte med någon mer smärtlindring. Men det behövdes inte! Gasen var gudomlig.

Jag hade krävt alla sorters smärtlindring som gick att få; värme, dusch, bad, akupunktur, epidural, en laddad pistol bredvid förlossningssängen… Allt UTOM lustgas. Jag var livrädd för lustgas. Hade förstås aldrig provat den, men mamma hade berättat hur läskigt det var och hon har ändå fött TRE barn och dessutom: mammor har alltid rätt, så är det ju bara.

Därför sa jag nej till lustgas i mitt förlossningsbrev. Men efter en timma med värkar föreslog barnmorskan lustgas, och eftersom att ingen laddad pistol erbjöds så tog jag emot den. TACK FÖR DET, säger jag bara. Det bästa jag upplevt. Ja, näst efter själva bebisen då…

Jag vet MÅNGA med mig som verkligen älskat lustgasen. Den har gjort det möjligt att uthärda momentet att skita ut en kolonistuga med livet i behåll. Och nu ska Gävleborg vägra sina stackars stånkande, pustande, skrikande, vrålande, kräkande och gråtande blivande mödrar denna utomordentliga smärtlindring!

Visst, ni vill rädda jorden och allt det där, men betänk, Gävleborgare, hur många av er som kör bil till jobbet (och affären, och vännerna, och grannen…) varje dag. Ja, jag kommer därifrån, så jag vet! Tänk på DE utsläppen i första hand. Många av min forna klasskamrater som fortfarande bor kvar där uppe har bedrivit en oerhört engagerad kamp på Facebook för att få ner det skenande bensinpriset, så att de ska ha möjlighet att fortsätta sitt bilmissbrukandeåkande. Jag kanske låter naiv nu, men har vi inte ett ANINGENS större problem med utsläppen från bilarna än det från lustgasen på förlossningen?

Låt även Gävleborgs-kvinnorna behålla vår lustgas de få gånger i livet de föder barn. De kan ju kompensera lustgasutsläppen med att låta bilen stå några dagar.

Jävla Coop.

Jag och R är ju hederliga svennebananer med medlemskort och handlar således bara med självscanning. Skulle aldrig drömma om att ställa mig i den 1 mil långa kön, bestående av 95% gamlingar som plockar en vara i timman upp på bandet, och sedan tjötar löständerna ur sig med kassörskan/andra gamlingar/alla som vill höra på.

Aldrig skulle jag handla på det ”vanliga” sättet när det är så oerhört smidigt med självscanning. Jag glider smidigt förbi bland hyllorna och det enda som hörs är de käcka små pipen när jag stämplar in mina varor. När jag sedan kommer till utcheckningskassan är de redan packade och klara, jag behöver bara betala i automaten och är ute innan gamlingarna hinner pilla tillbaka löständerna i gommen.

Men så finns det ju ett stort jävla aber med hela självscanningssystemet. Avstämningen. Man vet aldrig när den kommer. Men den kommer. Och som vanligt när man MINST av allt vill ha den. Ibland är jag in och handlar en limpa och en liter mjölk, men då kan jag glatt betala utan problem. Men när jag kommer med fem kassar, blöjor, hushållspapper, toapapper, ett flak barnmat och en gallskrikande C i kundvagnen; då ska det avstämmas jävlaranamma. Dessutom är det som om kassörskorna som sköter avstämningen alltid VET hur jävla less man själv är på hela grejen, och hur mycket man bara vill lämna de där fem kassarna, blöjorna, hushållspapperet, toapapperet, barnmaten OCH ungen och bara gå. De ler sådär härligt överlägset och hela deras ansikte signalerar ja, visst är det jobbigt för dig, men det är såhär reglerna är, sörrö, och det skrev du på när du skaffade ditt medlemskort.

Idag var det givetvis en avstämningsdag. Jag hade visserligen bara tre kassar + blöjor, men jag hade spenderat oerhört mycket tid och noggrannhet åt att packa dem så jämnt viktfördelade som möjligt. Dessutom hade jag lagt bröd och krukan med persilja längst upp för att undvika R´s syrliga jaha, du packar brödet i botten du! när jag kommer hem.

Dessutom hade jag en helvetisk värk i halsen och på tok för mycket kläder på mig, så jag ångade som en bastu redan när jag lade första varan på bandet. Naturligtvis stämde slutsumman, man är väl en hederlig medborgare, men min fantastiska packning gick åt helvete. Brödet i botten, en kasse på 5 kilo och en på 500 gram och en ångbastu under jackan, när jag rafsar ner varorna tillbaka i påsarna.

Så nu får vi äta knöggligt bröd och avbruten persilja och min högerarm är 2 cm längre än min vänstra.

Ibland brukar man få en avstämningspresent, som plåster på såren. Jag brukar få två, särskilt de gångerna som jag ser ut att på allvar vilja döda kassörskan under avstämningen. Idag fick jag ingen. Det var nog för att jag var så tyst. Min hals, den satans influensahalsen, hindrade mig från mina vanliga det är så jävla typiskt det här händer alltid mig när jag har som mest bråttom jag får avstämning tamejfan hela tiden jag ska sluta handla här jag tänker bara odla min egen mat från och med nu hela världen konspirerar emot mig – haranger. Jag kunde inte ens kraxa fram mitt allra argaste hej. Kassörskan tyckte nog inte att jag behövde någon present då. Jävla hon.

Men veckohandlingen är avklarad i alla fall. Nu blir det söndagskväll.

Jahapp, då har Sverige ännu en medlem av den rojalistiska storfamiljen. Jag behöver knappast kommentera det, det är verkligen det ENDA det skrivs om på Twitter och Fejjan denna förmiddag.

Jag är själv allt annat än rojalist (hallå, jag gillar liksom Republikanska föreningen på Facebook!), men barnafödande är alltid rörande och sedan jag själv fick barn så börjar jag böla åt (i princip) varenda unge som kläms ut, och stannar ofta upp och ler fånigt så fort en bebbe visas i TV-rutan, oavsett om jag är inne i en diskussion om något annat.

Jag kan motvilligt erkänna att jag faktiskt blev blöt i ögat när den rörda fadern stod på presskonferensen och berättade om sin nyfödda dotter. Leve fortplantningen, det säger jag bara!

Idag har jag jobbat min sista dag på friskolan, efter en dryg termins projekt. Fick tulpaner av pedagoger och elever, och sådant är alltid uppskattat. Dels för att jag älskar tulpaner, och dels för att det känns som en oerhört fin gest! Blommor blir fan aldrig klychigt, så är det bara.

C tar nu sin dags-lur (ja, han tar bara en – visserligen lång – numera) och jag passar på att göra mig en stor kopp kaffe och bara njuta en stunds stillhet. Så fort han vaknat ska vi ut i det strålande vädret och gå till lekparken. Ska även spana efter ett par gummistövlar till lilleman, så att han slipper genomblöta fossingar. Själv behöver jag grönt nagellack och munskölj…

Jag har bestämt mig för att ta en blogg-paus. Har ägnat väldigt mycket tid åt bloggen senaste månaderna och jag känner att det inte riktigt överensstämmer med den tid jag (inte) har.

C kräver ENORMT mycket uppmärksamhet nu. Det ska lekas och busas hela tiden, varje vaken sekund och han sover numera bara en gång om dagen, så tiden att sitta vid datorn är mycket begränsad.

Så det får bli en paus på obestämd tid. Jag tänker ägna Twitter och Facebook mer tid i stället, så vi ses där!

Jag är en av de utvalda av Buzzador att få testa Nestlé mild fullkornsvälling. Ja, inte till mig själv alltså, utan till C. C är ju ett riktigt vällingmonster, så vällingen går förstås i utan prut.

Dock har vi testat 12-månadersvarianten, då C är stor pojke nu! C somnar gott efter sin kvällsflaska och han får även en på morgonen, och en liten skvätt som mellanmål. Så fort vällingflaskan kommer fram så gapar han stort och han håller flaskan själv och dricker.

C skulle utan problem kunna leva på en diet enbart bestående av välling. Det är verkligen hans grej.

Bildkälla

Såhär står att läsa på Nestlés hemsida:

Mild Fullkornsvälling är den perfekta vällingen för barn som ganska nyligen fått smak på välling: den innehåller lagom med fibrer och är gjord på havre-, vete- och grahamsmjöl.